Har ni tänkt hur mycket starkare vinden blåser när det känns som det mesta är motgång? Eller hur mycket tyngre en sten är jämfört vad samma sten var innan? Eller hur en vanligtvis rolig sak bara känns så där? Eller hur ett litet missöde kan förstöra hela dagen?

Eller som när man försöker hitta ljuset trots att stället man letar på är mörkt? Eller som att skotta snö när det snöar i snabbare takt än vad man skottar? Eller som när man kliver upp på morgonen och det inte bara är jobbigt för det är tidigt?

Eller när pastan kokar över och det kan vara det som gör att den känslomässiga bägaren rinner över? Eller som när hjärnan styr tankarna på jobbiga och tråkiga saker trots att man förbjudit den? Eller som en tiominuters promenad känns som minst 30? Eller som när man börjar tycka det mesta känns meningslöst?

Jag saknar mig själv. Skumt va?

/Luxan